Arkitektur är rörelse - Karin Faxén

(scroll down for the English version)

Ett barn som inte börjat skolan än springer över Rymdtorget. Inte van vid
att vara på egen hand. Men den här vägen kan han. Det är vägen hem till sig.

Han är ensam. Men han känner igen sig.

Stegen ekar i kvällen, sanden på asfalten glider under hans skor. Han skall inte
trilla. Han är snart hemma: Balkongen, teven och sängen. Tandborsten och
badkaret.

Han är andfådd. Läpparna darrar. Han fryser egentligen. Han ser sig omkring
som ett djur på vakt. Ögonen glimmar. Och han ser: att där är nog biblioteket,
där han var, där han satt och tittade i boken om papegojor. Det måste vara
biblioteket, det han ser. Där han var. Där han hade det bra. Där det fanns allt
möjligt.

Han springer dit.

Men biblioteket är annorlunda nu, märker han. Det smyger sig på, den insikten,
att det är förvandlat. Bakom stora dörrar av glas finns nu bara mörker, inget
ljus. Han ser konturerna av taket, hyllorna. Skärmen med teckningar på. Hyllan
med tidningar, stolarna där gubbarna satt och läste och pratade om kriget.

Skymningen sänker sig. Det är alldeles i vårens början. Fortfarande finns gamla
smutsiga snödrivor kvar i skogen och i dikena vid motorleden. Isen gulnar och
sjunker snart med en suck.

Barnet står stilla.

Han bor här.

En månskära svänger sakta över berget och ljudet från spårvagnen hörs igen,
den vänder ju här, gör en sväng in i tallskogen och far åter tillbaka genom djupa
skogen och tunnlarna tillbaka stan. Stan, med affärerna och McDonalds och
kyrkan. Bion och nöjesparken och museet.

Det är långt till stan. Det tar lång tid att åka dit. Man tar spårvagnen till stan.
Stora åker dit. De står och väntar vid hållplatsen och röker och tar spårvagnen
in till stan. De går på och försvinner bort. Men vad de gör när de är i stan, det vet
man inte.

Ser åter på biblioteket. Drar i dörren. Pressar ansiktet mot glaset.

Och han rynkar pannan och vet: förvandlingen är för att det är kväll, inte längre
dag. För att månen syns på himlen och för att det snart är natt. Barnet drar i
dörrarna. Han har inte någon känsla för linjär tid, än. Han vet inte vad tid är. Han
har inte börjat skolan. Han har inget minne av någon annan vår. Allt är nytt. Allt
är nu.

Han ser in på dunklet, ser böckerna stå därinne i hyllorna, datorn, möblerna
med grön stoppning. Underläppen darrar: den här förändringen är ändå svår att
begripa sig på och förstå meningen med.

En hund skäller. Sjön där borta är stor, och djup.

Och så tystnar den. Efter en stund kommer ännu ett skall, och ett till. Barnet
lyssnar. Månen vitnar över skogen.

Och om man springer åt sidan mot kyrkan finns en bred betongramp som sluttar
nedåt. Därnere är en plattform av mörker. Han gör en tvär gir mot rampen. Han
vet. Han känner igen sig. Sedan kommer ingenting. Lite löv och skräp och några
tomflaskor i ett hörn, nivåskillnader för nivåskillnadens skull, en betongbro
över en fördjupning för betongbrons och fördjupningens skull. Det hela saknar
egentligen funktionell mening.

Han rör sig ett slag därunder betongen, under betongbron, van och trygg i
övertygelsen att han skall hitta vad han söker, vad som behöver honom nu. Men
här finns ingen hund. Mörkret faller. Tallarna susar. Han vandrar uppför rampen
igen. Han sparkar lite en gång, i marken.

Han kommer upp ovan jord igen. Och där: kyrkan. En jättelik låda av järn och
glas, basen följer topografin. Ett hårt kors av bly. En modern klockstapel flyter
samman med skymningen och skogen. Det brukar stå stora utanför kyrkan och
röka. Men inte nu.

Barnet springer. Han rundar hörn med god marginal, han undviker ställen
han inte tycker om. Som det utanför affären, där det luktar. Han springer mot
hunden.

Husen har gräsmattor och uteplats. Han vet det inte, men han springer på
Aniaragatan. Balkonger, lampor och gardiner i fönstren. Flackande blått ljus från
teveapparater och datorer. Siluetter av människor bakom fördragna gardiner
och nerdragna persienner. Barnet tänker på att lekplatsen ligger om han
fortsätter rakt fram.

Hunden tycks finnas i skogen.

Han vänder och springer tillbaka mot kyrkan, mot den asfalterade stigen som
leder upp i skogen. Hissen är trasig. Han vet det, han har försökt åka med den
en annan gång. Han vet hur hissen ser ut inuti. De öppnade dörrarna och såg
in. Visade honom. Innanför en hissdörr var högar av skräp. Cigarettfimpar, flaskor.

Innanför den andra hissdörren bara ett schakt ner i ingenting.

Han ser hissdörrarna, vita och fläckade. Han går på den asfalterade stigen in i
skogen. Men nu hörs inte hunden längre.

Han stannar.

Nu tänds fler lamporna. Persienner fälls ner helt och hållet. Röster. Teve.
Ett fönster slås upp mot skogen. En teve slås på. En till. Och en till. Ännu en.

 

Architecture is movement.

A child who hasn’t started school yet runs across Rymdtorget. He’s not used to being alone. But this road he knows. It is the way home.

He is alone. But he knows where he is.

His steps echo in the night, the sand on the pavement moves under his shoes. He shall not fall. He is almost home, where the balcony, TV and the bed are. And the toothbrush and the bathtub.

He is breathless. His lips tremble. He almost freezes. He looks around like an animal on guard. His eyes glimmer. He sees: that must be the library, where he was, where he sat and looked at that book about parrots. It must be the library. He has been there. It felt good in there. In it, there were all sorts of things.

He runs to it.

But then he notices that the library is different now. It sneaks up on him, the realization that it is transformed. Behind the large doors of glass there is now only darkness, no light. He sees the outline of the ceiling, the shelves. The display of drawings. The shelf with magazines. The chairs where old men sat, read and talked about the war.

The dusk descends. It is the very start of the spring. There are still old dirty snowdrifts left in the forest and in the ditches on the freeway. The ice is about to turn yellow and soon to drop with a sigh.

The child is at a standstill. The child stands still.

He lives here.

A crescent moon moves slowly across the mountain and the sound of the tram can be heard again. It turns right here, follows a bend in the pine forest and returns through the deep woods and tunnels back into town. The town, with shops and the McDonalds and the church. The cinema and the theme park and the museum.

The town is far. It takes a long time to go there. You take the tram into town. Grown-ups go there. They stand and wait at the stop and smoke and take the tram into town. They embark on it and disappear. But what they do when they're in town, it is not known.

Looking once more at the library. Pulling the door. Pressing his face against the glass.

He frowns and understands: the transformation is there because it is evening and no longer daytime. Because the moon is visible in the sky and the night is near. The child pulls the doors. He has no sense of linear time yet. He does not know what time is. He hasn’t started school. He has no recollection of any other spring. Everything is new. Everything is now.

He looks into the darkness and sees the books standing in there on the shelves. And the computer and furniture with green upholstery. His lower lip quivers: this change is still hard to comprehend the meaning of.

A dog barks. The lake over there is vast and deep.

And then it stops. After some time, another howl is heard, and another one. The child listens. Over the forest, the moon turns white.

If you run to the side of the church, there is a wide concrete ramp that slopes downward. Down there is a platform of darkness. He makes a sharp turn towards the ramp. He knows where he is. Then nothing happens. Some dry leaves and rubbish, and a few empty bottles in a corner, differences in level for the sake of having differences in levels, a concrete bridge over a hollow just for the sake of having a concrete bridge and a hollow. The whole thing does not really make sense.

He moves under the concrete, beneath the concrete bridge, safe and secure in the conviction that he must find what he seeks, that needs him now. But there is no dog. The darkness falls. The pines sigh. He walks up the ramp again. He kicks in the ground a bit, once.

He comes up above ground again. And there is the church. A giant box of iron and glass, the foundation follows the topography. A cross of hard lead. A modern clock tower merges with the twilight and the forest. Usually adults stand outside the church and smoke, but not now.

The child runs. He cuts the corner with a good margin, he avoids places he does not like. Like outside the shop, where it smells. He runs towards the dog.

The houses have lawns and patios. He doesn’t know it, but he runs on Aniara Street. There are balconies, lights and curtains in the windows. Flickering blue light from TVs and computers. Peoples’ silhouettes behind the drawn curtains and pulled blinds. The child thinks the playground is there, and continues straight on.

The dog seems to be in the forest.

He turns and runs back towards the church, along the paved path that leads into the forest. The elevator is broken. He knows that, he tried to go in it some other time. He knows what the elevator looks like inside. They opened the door and looked inside. They showed him. Behind the door there were piles of rubbish, cigarette butts and bottles. Behind the second door there was just a shaft leading down into nothing.

He sees the elevator doors, white and stained. He walks along the paved path into the forest. But now you cannot hear the dog anymore.

He stops.

More lights are lit. Blinds roll down completely. Voices. TV. A window opens up towards the forest. A television set is turned on. One more. And one more. Yet another one.

 

Translated by BILAGA

<<back